Anaglyfparken by Anaglyfparken

Modernismens viktigaste innovation? Att bryta upp skildringen i fasetter, att berätta med hjälp av korresponderande fragment. Personerna på Picassos målning Les Demoiselles d’Avignon är sedda ur flera vinklar samtidigt, flödet i John Dos Passos’ roman The 42nd Parallel består av fiktion, självbiografi och nyhetsingresser. Tekniken togs vidare till andra områden: film (sättet att klippa), hörspel för radio, text-ljud-kompositioner. Viktiga musik- och samtidshistoriska verk som Legs McNeil & Gillian McCain: Please Kill Me och Jonathon Green: Days In the Life är storskaliga exempel på att berättelser kan byggas upp av hundratals röster, åtskilda men samverkande.

En stereoskopisk bild består av två anaglyfer. Lägg dem över varandra, eller sammanför dem på näthinnan med hjälp av 3D-glasögon, och bilden får ett ökat djup, en annan närvaro. Under vandringen genom anaglyfparken hör vi skilda röster, brottstycken av olika samtal. Men de är delar av en större historia, ett antal mikrokosmiska fragment som tillsammans bildar det makrokosmos som är Anaglyfparken.

Multiinstrumentalisten Petter Herbertssons musik och Karin Christensens texter, sjungna eller lästa av poeter som Ann Jäderlund, Martti Soutkari och Ulrika Revenäs Strollo skapar en ljudande, klingande miljö att kliva in i, att vistas i och att fundera över. Vad är det för byggnader som omges av parken, vad är det för människor som vårdas eller vanvårdas där? Musikens paradoxala förmåga att framkalla bilder för det inre ögat blir ovanligt uppenbar i det här samtidigt spröda och energiska ljudlandskapet. Jag tänker på ett hoprasat glaspalats, på en rimfrostmorgon med snett ljus kring svarta, spretande grenverk.

Och jag tänker på vad jag skulle likna Anaglyfparken vid för att förklara för någon som ännu inte hört skivan hur angelägen och givande den är. Det går inte att jämföra med något redan existerande ord- och ljudkonstverk, fantasin får sträcka sig ett steg till: tänk er Gunnar Ekelöfs ekokammare till långdikt En Mölnaelegi tonsatt av en Robert Wyatt som just då har god kontakt med sitt Canterburypopförflutna. I denna drömda skärningspunkt befinner sig Anaglyfparken.

Jonas Ellerström

Tracklist

1.	Intro	1:55

2.	I fontänen	2:12

3.	Omlottliven	1:32

4.	Hugget	3:54

5.	Denna sommar	3:39

6.	Understrykningar	2:30

7.	Vatten tränger fram	2:42

8.	Två galler	5:05

9.	Vattnets kullkastande spegel	3:11

12.	Myntspottarfontänen	3:13

13.	En burk med obehagligt knäckande ljud	3:33

14.	Hennes profil	3:22

Credits

released June 21, 2021

Musik & koncept: Petter Herbertsson
Text: Karin Christensen

Petter Herbertsson: sång, piano, Fender Rhodes, wurlitzer, synth, cembalo, elbas, kontrabas, gitarrer, glockenspiel, trummor, percussion, xylofon, vibrafonette, fältinspelningar
Siri af Burén: tvärflöjt

Bakgrunder och ljud: Tomas Bodén, Anna-Karin Brus, Jonas Fust, Douglas Holmquist, Peter Jackson, Mattias Nihlén, Jonas Odhner, Dan Olsson, Viktor Sjöberg, Stefan Wesley

Röster: Siri af Burén, Annie Eliasson, John Henriksson, Sofie Herner, Douglas Holmquist, Peter Jackson, Ann Jäderlund, Tove Mörkberg, Ulrika Revenäs Strollo, Martti Soutkari, Anders Sveen

Tomas Bodén: mastring
Jacob Grønbech Jensen: omslag
Stefan Zachrisson: biblioteksassistent

Inspelat i Malmö, 2010-2020.

Tack: Johan Andersson, Jonas Ellerström, Ida Gyllensten, Anders Hansson, Elias Hillström, Mattias Jonsson, Dennis Lood, Marleen Nilsson, Joakim Norling, Erik Ogenstedt, Gustav Rosengren, Magnus William-Olsson

"It is not possible to compare with any already existing work of sounds and words, the imagination must go one step further. Imagine (Swedish poet) Gunnar Ekelöf's echo chamber and long poem En Mölnaelegi composed by a Robert Wyatt in tune with his Canterbury pop past."
(Excerpt from Jonas Ellerström's press text)

License