Två galler from Anaglyfparken by Anaglyfparken

I de två luckorna med galler har det fastnat något, gråvita saker. Men vatten tränger ändå fram. Ingen frågar någonsin något på avdelningen. Men man får gå ut. Det är nog ingen som orkar hålla koll. Men det är klart man måste skriva upp på en tavla med en blå penna som är vattnig, som gnisslar och som till slut inte avger blå text utan bara något slags tunt avsvimmande.

- SÅ MYCKET bryr de sig.
 
- Men det låter inget vidare men det låter bra att du kommit ut, eller du ser piggare ut. Vänta du har blått på fingertopparna.

- Det gör väl inget, jag har värre problem.

- Vem är värst då?

- Ja det är en bortskämd rödhårig tvålvit person som sjavar omkring i en kimono, och hon har jättemånga besök.

- Vänta nu har du blått på kinden, nej längre ner, vänta.
 
- Sluta gnugga mej i ansiktet!

- Förlåt. Men du vill väl inte gå runt som en stämpeldyna heller.

- Sen är det om jag får berätta utan att du rör mig i ansiktet en gubbe som pratar hela tiden, han är så äcklig, som om man karvat ut en torpare ur krypgrunden, huggit fram en person ur en vägg med löss i, han är bara pratig jord, han är manisk, jordkällarandedräkt. Potatisskalsfärgade naglar. Dom duschar ju för fan alla oss andra en gång om dagen, men det är väl en specialregel för honom.

Det är brunt kakel i duschen och inga fönster och det är tur att Anaglyfparken ligger så nära så man dra ta på sig sin skyddande tunnel (även om den är kvävande) och åtminstone ramla ut några gånger per dag och försöka ignorera brunheten i allt, som dessa stadsåkrar. Som dessa jordplättar arrangerade runt dyiga statyer och pappriga mausoleum. Det är verkligen inte långt men det är ungefär samma korridor bara grön på sidorna och jordig undertill.
 
- Men du kan ta en dusch. När du är tillbaka.

• Experimental
• Sweden